Ozma

Borde jag vara brydd? Nej, men jag kanske borde inse att jag skötte hela skiten jävligt dåligt. Tenderar att vara ett jävla svin har jag märkt. Inget jag inte trivs med i och för sig. Kanske det som är problemet?

Hon vill ju uppenbarligen dock inte att jag ska vara brydd. Hon har inte kvar mitt nummer i telefonen, hon har blockat mig på msn och tagit bort mig från listan osv. Hon vill snarare att jag ska vara arg. Känna lite som hon kanske. Förstår det i och för sig.

Men om sanningen ska fram så hade jag inget att hämta där. Hon är ledsen och säger att hon har gråtit. Jag känner mig lättad och känner att saker o ting framöver kan bli lättare gjorda för min del. Såsom alla andra förhållanden jag haft så har jag känt att jag ger någonting men inte får tillbaka mer än erfarenheten av hur en flickvän som ska passa mig inte ska vara. Min syster sa en gång en bra sak när jag pratade om min dåvarande relation med henne. Jag sa att jag alltid fick tjejen i fråga att skratta och så (detta var i en stund av tvivel för min del, vilket jag la fram till min kära syster) och hon sa "du behöver någon som får dig att skratta". Det låter enkelt. Men det var nog där det låg. Skratt är bara ett exempel. Jag behöver en relation som ger mig någonting. Någonting jag inte har. Linnea var smart, ödmjuk och sympatisk, men det hon gav mig var saker jag har i överflöd. Jag säger inte att jag är smartare än henne eller att jag är ödmjuk och sympatisk, men att vi inte kompletterade varandra särskilt bra är ett faktum. Samtidigt hade jag ganska lite gemensamt med henne. Jag finner mig själv passande i freud-mallen. Jag ville ha någon som lyssnade och grodde mitt ego, som ens mor. Men det jag behöver är inte någon som min mamma, en mamma har jag redan. Jag behöver någon som inte är som mig men samtidigt förstår och känner igen mig. Min käre styvfar beskrev känslan när han träffade min mor som att han kommit hem. Kanske är det så man ska känna? Ganska jävla abstrakt dock. Svårt att ta tag i en sådan känsla kan tyckas. Fast för honom var det självklart i och för sig.

Fast jag startade väl inte den här bloggen för att sitta och gnälla om hur folk omkring mig ska vara? Eller var det precis därför jag startade den? Ja just det.

In other news: Jag hatar Lars Winnerbäck. Jag hatar honom så jävla mycket. Egentligen kanske han är helt okej. Inte musikmässigt, hans musik suger metervis med kuk, men överhuvudtaget kanske det finns värre människor att gnälla över. Men det är något med honom som gör mig förbannad. Kanske är det att så JÄVLA många tycks vilja låta EXAKT som honom när det gör musik medan han i sin tur kopierar större män i samma genre. Han är ju för fan inge speciell. Sluta prata om hans texter som att dem vore så JÄVLA COOLA. Hans musik är som ordjakten; samma jävla program om och om igen fast med olika personer och man kan alltid lista ut orden utan att ansränga sig överhuvudtaget. Alltså hans låtar är gjorda under samma jävla mall varje gång, skillnaden är vilka drygjävlar till kvinnor han varit med som framkallar skiten och man kan alltid lista ut vad texterna handlar om, det är alltid så jävla uppenbart. Jag vill att musik ska ge mig någonting att bita i.

Jag fick chansen att diskutera honom med min gode vän Anton över en fika idag. Winnerfuck kom på tal då vi hörde en av alla hans tonica-subdominant-dominant-tonica-låtar (musiktermer, musiker; ni förstår) på radion på café soda och han sa att han inte gillade honom för att han var "snäll-vänster" alltså en såndär som snackar om vänster-vridna saker i sina låtar men som egentligen inte tycks vilja eller gör något åt saken. Kanske är det det: han är så förbannat jävla icke-innovativ man som musiker kan vara. Han borde starta en jävla klubb med U2 som gjort samma jävla låt i över 20 år.

Nu får det vara nog med det här blogg-inlägget. Avslutar med ett citat från (vad han nu heter) sångaren i bloodhound gang:

"But its hard to find a girl with a viper tattooed on her tushy
And how many girls do you know that can play the harmonica with their pussies?"