Ozma

Upplysningen om vad som är så jävla irriterande med de flesta bloggar. Jag säger inte att det är fel, att det inte är så man ska använda sin blogg. Men det gör mig JÄVLIGT irriterad; folk tenderar att skriva om saker i sin blogg som om det vore någon annans fel. Jag syftar alltså på saker som rör ens egna hälsa och psykiska tillstånd. Om jag till exempel mår dåligt och skriver det i min blogg som 10 pers läser och sen uttrycker att det är alla andras fel, att det är så jävla synd om mig. Jag är av den tron att västerlänningar med bloggar i 99% av fallen inte har något vettigt att gnälla över. Att då gå ut med ens pyttesmå kärleksproblem eller va fan det är (oftast kärleksproblem, med problem menar jag att två människor varit tillsammans och sedan gjort slut, en eller båda parterna mår dåligt över det) känns nästan som att håna de människor med riktiga problem. Det finns naturligtvis dem som faktiskt har blivit krossade av någon i en relation. Någon som blivit slagen av sin man eller en kille vars flickvän han var väldigt kär i har varit otrogen mot honom o sådana grejer. Men i så extremt många fall så handlar det om att personen bakom bloggen har ett tråkigt jävla svensonliv i sin tråkiga jävla familj och när hennes/hans pojkvän/flickvän gör slut så känner bloggaren i fråga att; oj det här är något jag kan få se ut som att jag mår dåligt över. Jag kan skriva det i min blogg så att mitt liv verkar intressant i andras ögon. Detta gör mig JÄVLIGT förbannad. Folk som förstorar sina i sammanhanget pyttesmå problem till något som ska kunna jämföras med våldtäkt, mord, drogproblem, svält osv. problem som folk har. Naturligtvis förstår jag att problemen vi har inte kan mätas med problem som man som fattig i bangladesh har men fortfarande måste det finnas nån gräns för vad som lämpligtvis kan kallas ett värdigt problem ens för en västerlänning.

För övrigt: Jag mår JÄVLIGT bra. Kanske för att jag vet att hon mår dåligt. Hon, dvs. min för några dagar sen flickvän. Inte för att hon var dum mot mig. Men jag läste hennes blogg där hon uttrycker att hon blivit sårad och kan inte låta bli att bli glad. Är det normalt? Hm vette fan, men det är något med hennes blogg som gör mig både förbannad och full i skratt. Otroligt konstigt. Men jag läser hennes blogg om hur ledsen hon är och hur hon aldrig kommer hitta en kille etc. Hon beskriver dessutom hur hon var som lyckligast någonsin när hon var tillsammans med någon annan snubbe för ett år sen. Nån kille som också sårat henne genom att göra slut. Snacka om att göra sig beroende av människor på fel sätt. Fast vad vet jag, han kanske var jävligt okänslig i sina handlanden.

 Jag känner mig glad. Kanske för att jag aldrig lyckats såra en människa genom att bara vara tillsammans med henne och sen göra slut. Inte som den här gången i alla fall. Jag är väl kanske lite fascinerad av hur jag kan känna mig helt oberörd samtidigt som hon, enligt hennes blogg, tydligen mår dåligt över det här. Jag tror inte hon ljuger jag bara blir jävligt förvånad över mig själv. Jag förstår att jag kanske var okänslig. Men vårat förhållande varade några veckor och var inte särskilt givande för någon av oss, men ändå tycks hon ha förlorat något av att bli dumpad. Och för att ha förlorat något måste man ju ha haft något innan. Så antingen så gav jag henne något som hon sedan blev av med och därmed blev ledsen eller så tog jag något hon redan hade ifrån henne. Vad kan jag ha gett henne? Det är kanske där glädjen kommer fram, jag måste ändå ha gjort NÅT rätt liksom. Jävlar i helvete. Att hon dessutom är typexempel på jobbig bloggare som jag beskrev ovanför ska icke fördunkla mitt omdöme.

Wednesday 13 står återigen för avslutningen, som inte har något med tidigare skrivet i det här blogginlägget att göra:

"Murder murder yes indeed
K.I.L.L.I.N.G
Motherfuckers can't you see
that violence is the only thing that entertains me"