Ozma

till varför jag är som jag är den här veckan. Jag har bestämt mig för att sluta äta:

Godis
Chips
Läsk
Bullar
Tårta
Bakelser
Choklad
Glass

och dylikt, i två veckor. Det har gått tre dagar. Jag är LITE on the edge. Typ har börjat få ett otroligt märkligt och hejdlöst skakbeteende i min högra hand som jag liksom inte kan göra något åt. Jag bad min låtsas-far som även är läkare att undersöka saken lite hastigt och han sa: "hm, shit vad konstigt!" Jag sa tack för analysen och konstaterade att det måste ha med mitt lägre sockerintag att göra. Förutom det har jag börjat få en sorts blixt-depression  i vilket tillstånd jag blir otroligt tröstlös och ledsen för en stund. För övrigt känns det som att jag kommer fixa det galant. Inga problem what-so-ever hittils förutom hela "on-the-edge"-grejen då. Jag tillåter mig själv äta skräpmat och dricka kaffe under tiden, samt té (min stavning som jag trivs med) och varm choklad (bara varm choklad, inte oboy).

In other news:

Jag känner mig begravd i plugg fast jag egentligen har ganska lite. Detta är kanske ett resultat av att jag faktiskt börjat göra det som är väntat av mig i skolan. Det är därför jag inte orkar skriva några vettiga inlägg; jag har massa skit att göra.

Saker jag upptäckt att jag verkligen skiter i på senare tid:

Medeltiden och dess kultur.
Imperialismen.
Joseph Conrad och hans verk
Människor som planerar att bojkotta blondinbella i hopp om konkus av hennes aktiebolag.
Vad skillnaden mellan "retrosexuell" och"metrosexuell" är.
Att juice nästan är lika onyttigt som vilken läsk som helst
Dåliga progg-metal band från Norge som försöker låta exakt som meshuggah och addar mitt band på myspace

Avslutar med citat från Michael Jackson

"I just love raping kids"

...vilket leder till att jag inte kan skriva ett vettigt inlägg. Jag vet vad ni tänker; "men åååhhh blondinbella kan ju posta 5 gånger om dagen varför kan inte du det?" det ska jag berätta för er, otacksamma jävlar, är för att jag skriver hyfsat långa hyfsat seriösa och genomtänkta inlägg snarare än 5 korta, dåligt formulerade, korkade och otroligt ytliga om dagen så skriver jag ett bra och genomtänkt nästan varje dag (vardagar, på helger har jag annat för mig oftast).

Så om det inte passar er kan ni ju läsa hennes jävla blogg, och informera mig för guds jävla skull inte om erat val i mina kommentarer för jag bryr mig verkligen inte.

"när du mår bra kommer du och jag inte ha något samtal för det kommer inte finnas några samtal kvar att ha"

- Jag

1. Troja

OH YES tänker man; hård action med coola alfa-hanar som slåss för sina förtryckta madrasser till fruar. Men vad får man? Supermesiga superfjollor UTAN SKÄGG som gör väldigt overkliga, superfjantiga, onödiga, energislösande överdrivet koreograferade mega-rörelser för varje snubbe dem dödar.

Vad ska han göra? Schamponera mig till döds?

Var fan har han gjort av byxorna? Troja är inte en actionfilm det är Brad Pitts ungdom, en illustration över en homosexuells absurda sexliv i sina tonår.

2. Top Model

Jag skiter fullständigt i ideal och förtryck av kön och dylikt... eller nej, men jag skiter i om någon tragisk amerikansk serie förespråkar det. Poängen är att jag inte gillar top model på helt andra grunder. Till att börja med är det oerhört tråkigt. Och kom inte och säg att det beror på att jag är kille för en kille ska väl OM NÅGON kunna uppskatta snygga tjejer som poserar sexigt med lite kläder. Sanningen är att top model är så jävla tråkigt att det liksom tar ner själva sexappealen på hela programmet och sålunda blir det mer påtändande att titta på typ... antikrundan eller åtminstone den där nya "komedi"-serien på SVT om en gynekolog (skjut mig).

Förra gången jag tittade på Top Model (sista gången någonsin) s¨å handlade hela avsnittet om att modellerna som medverkade skulle komma på nya artistnamn. VA FAN?! Och inte fan var dem kreativa. Exempel på namn dem kom på:

"Amber", "Sugar", "Rose".

3. Dharma & Greg

Snacka om att inte ha tänkt igenom ett koncept för en serie tillräckligt innan man startade den.

Mötet på 20th century fox angående en ny komedi-serie:

"HAN - affärsman, rik, konventionell. HON - hippe, arbetarklass, okonventionell. Dem = tillsammans = GNISTA och torr och LAGOM, verkligen LAGOM provocerande humor!"

Fem säsonger gjordes på ovanstående princip. Hel otroligt. Man kan tro att det är mer till det än så men det är verkligen inte det. Samma skämt varje gång liksom. Hur hög är rimlighetsfaktorn över att Greg fortfarande är förvånad av sin frus beteende efter 5 år tillsammans?

4. Nicolas Cage

Alla Nicolas Cage-filmer i ett nötskal:

"Jag är cool men ibland flippar jag ur. Mitt överspelande förstör bra koncept på filmer. Tur att jag är släkt med Francis Ford Coppola annars hade den här rollen gått till någon som faktiskt ÄR cool och spelar bra typ Samuel L. Jackson eller Mark Wahlberg."

Undantaget är naturligtvis Lords of War som faktiskt är rätt bra. När den kom tänkte jag: "Hey, jag kanske hade fel, det finns nog hopp ändå" sen kom Ghost Rider... fy fan.

5. Qui-Gon Jinn

Han heter naturligtvis inte det men jag kommer inte ihåg vad han egentligen heter och han passar bra som Qui-Gon då de har många likheter. Till exempel är ju Qui-Gon Jinn en kass Jedi ungefär som han är en kass skådis, Qui-Gons roll i samtliga situationer är att säga dryga, pretantiösa saker, precis som hans roll i alla filmer han är med i, Qui-Gon är överhuvudtaget inte viktig och är mer eller mindre en person som fyller ut = han har alltid biroller...


Världens i särklass fulaste människa. Skulle du låta honom uppfostra ditt Jedi-barn?


Det var allt jag hade att skriva idag. Förutom ett sista citat av Stewie Griffin. Kolla in den här killen http://www.imdb.com/name/nm0000681/ innan du läser citatet om du inte redan vet vem det är annars kommer du inte uppskatta följande citat.

"Here is my summary of every VInce Vaughn-movie: 'Oh i'm incapable of loving another person, oh wait a minute: no i'm not.' The End."

Rubriken ser rätt korkad ut va? Ungefär lika korkat ser det ut när en kontakt på min msn lista skriver som namn, ex: "Alex <3 Lisa - DU OCH JAG FÖR EVIGT <3" Det är jävligt viktigt att missbruka ordet älska också. "Jag ÄLSKAR dig Lisa (L)" gärna "älskar" i stora versaler.  L:et inom parantes blir alltså ett hjärta på msn för er som inte visste det.. Det är naturligtvis jävligt viktigt att visa hela världen att man inte är helt misslyckad och faktiskt får till det once in a while. Men finns det diskreta sätt att göra det på som gör att man inte framstår som en idiot? Nej, så därför skiter man i det i alla fall om man inte tycker att idiot-stämpeln återspeglar ens personlighet alldeles utmärkt.

Jag kanske skulle kunna acceptera detta om det inte vore för att så jävla många av relationerna som efter två veckor har ordet "älskar" med i bilden oftast inte räcker längre än möjligtvis två veckor till. Då blir det hela bara ännu mer löjeväckande.

När kärlek blivit en prestation snarare än en personlig intim, bla bla bla bla bla. Poängen är att inte en jävel är intresserad av att veta vem fan du är ihop med. Och är någon det det så frågar denne med allra största säkerhet det. Eller så framgår det i en konversation på annat vis om det inte är så att människorna på personen i frågas msn-lista inte har en så tajt vänskap med denne och sålunda inte någonsin får upp det i en konversation, ja men då är det ju skitsamma. Då personen ändå inte känner dig tillräckligt. Så bespara dig en idiot-stämpel från mig och skriv något galet i stil med, jag vet inte, DITT NAMN kanske?

Det enda värre än människor på msn som finner det viktigt att alla vet vem man har en intimare relation med är människor på msn som gör det och DESSUTOM lägger till en rad från en musik-text som denne antagligen tycker är djup på något sätt. Problemet är att 8/10 människor inte har någon som helst kulturell allmänbildning och kan inte skilja på vad som är total skitsnack typ: "Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog" (ryser, detta var ett extrem-exempel) och vad som är bra lyrik.

Det står alltså något i stil med: "Krille <3 Amanda 4 life" och som personligt meddelande precis under "Your eyes were beautiful like the stars". Helt ärligt har typ sett sådana saker. Ni som ÄR totalt jävla ovetande om vad som är bra lyrik och inte förstår kanske inte men jag kan upplysa er om att en textrad som ovanstående är lika klyschigt som blondinbella är dryg och elitistisk i sin politik.

Ibland kanske textraden i fråga inte är så klyschig då är den istället helt jävla intetsägande eller tagen från sammanhanget så att den bara blir meningslös. Typ "Darling, please tell me". Det där hade likagärna kunnat vara från min msn-lista. Men av diplomatiska skäl valde jag att inte posta något som någon har på sin msn.

Kanske ligger felet på mig: jag har för många människor jag inte bryr mig om/inte tål på min lista.

För övrigt tycker jag ni alla ska gå in på www.myspace.com/bitetheapplemusic och lyssna på samtliga låtar fler än en gång. Jag tror ni kommer gilla det. Om ni gör det, lämna gärna en kommentar. Om ni inte gillar den kan ni lämna en kommentar också men om den inte är konstruktiv kommer jag inte överhuvudtaget inte ta åt mig.

Citat:

"Appletini, easy on the tini"

HAJ, är i hudiksvall igen för att avsluta inspelningarna vi påbörjade för några veckor sen. Kommer garrat inte orka skriva något. Så nästa inlägg kommer troligen på söndag eller måndag.

Citatet idag kommer från Vengaboys:

"I only kiss, kiss, kiss when the sun goes down ooowhöo"

Som många vet är stockholm city top 2 sämsta tidningarna i hela världen. Med på toppen är naturligtvis Hudiksvalls största lokaltidning HT (hudiksvallstidningen) som tycks ha 12 åriga J-rockare till sitt förfogande när det gäller fotografi och 180 åriga frimärkssamlare när det kommer till kultur. Inte helt olikt sthlm-city!

Hursomhelst så läste jag idag Stockholm City, som de flesta andra dagar, och kunde inte undgå att läsa den lilla instickaren om "månadens stockholmare" som, som namnet kanske indikerar på, finns där varje månad. Jag kunde dessvärre inte spara numret i fråga då bara av att greppa tidningen får mina händer att bränna (otroligt plågsamt att läsa, men det måste finnas DJUP masochism underliggande som gör det hela värt det), således kan jag alltså inte citera exakt. Det är i och för sig inte viktigt. Inte heller namn kommer anges då jag inte orkar kolla upp namnen.

De nominerade var:

1.Kvinna med bröstcancer som inspirerat människor att bla bla bla bla

2. 15 åring som startat klubb/grupp på facebook mot gatuvåldet i stockholm

3. Brassiliansk fotbollsspelare i djurgården som tills nu valt att suga metervis med kuk (råkar veta namnet på honom, råkar vara djurgårdare, men vill vara konsekvent och tänker inte ange)

Kvinna med bröstcancer som inspirerat människor är ju en schysst grej. 15 årig som startat grupp mot gatuvåld på facebook måste jag säga känns lite tamt. Jag menar vilket jävla pris har han betalat för det? 1 minut åt att skriva en presenation på facebook?

'Hej jag är en kille på 15 bast som är så himlans, rackarns trött på onda, elaka människor som går och slår oskyldiga människor i barkön till spybar! Buhu, gå med i min grupp så kan vi göra pärltavlor med gulliga blom-motiv och ge varandra bekräftelse och erkännande för att vi gett hela 50 öre till barn i Albanien!'.

Men trots att man kan tycka att han inte är värd det för sin ringa ansträngning så är det ändå något liksom. Och innan ni hoppar på mig för detta så kan jag ju säga att jag VET att hans "grupp" eller whatever gjorde mer senare, och typ inte fan vet jag inspirerade folk det förändrar inte det faktum att vem fan som helst kunnat göra "ansträngningen" och att det finns betydligt vettigare saker att uppmärksamma.

Något som jag dock har svårt att se hur det passar in är fotbollsspelaren? Jag menar, ett tvåsiffrigt antal mål i allsvenskan jämförs alltså här med livshotande sjukdomar och livshotande mänskliga tendenser. Säger detta alltså indirekt att allsvenskan är farlig för stockholm? Jag har lite svårt att se hur jävla viktig någon, i Brasilien, halv kass fotbollsspelare som kommer till sverige och i jämförelse med de 40-åriga ölkagge-formade skabbiga hobby-lirarna verkar asbra och krossar allt försvar är. Antingen snackar vi otroligt korkad journalistik eller oroande dålig moral i den här staden.

Vad fan kommer härnäst? Blir det två rätt vettiga typ: Skitduktig, inspirerande lärare i förorten som lyft betygssnittet i hela länet med 20 %, invandrande syriansk egenföretagare som startat från scratch och lyckats gå om något stort företag och sen någon helt värdelös typ... Maud Olofsson som suttit på sitt feta norrländska arsle och uträttat ungefär inte ett jävla skit en hel månad.

Citat idag kommer från Aqua:

"Happy boys and happy girls; we are the happy boys and girls"

Tänkte för en gångs skull helt enkelt berätta om vad som hänt föregående helg i mitt liv.

Fredag:

Är hemma hela dagen och detta inte på något sätt mot min vilja eller på ett överhuvudtaget jobbigt eller illavarslande sätt. Anledning till nöjdheten i det hela: jag hade 90-tals pop/dance/techno/RnB samt Tony Hawk Pro Skater 2. Folk i min närhet är nog högst medvetna om att jag för närvarande kör stenhårt på 90-tals-revival. Med 90-tal syftar jag alltså inte på alternativ musik, samt metal och liknande som kom utan helt enkelt mainstream pop som spelades på radio och TV samt användes flitigt på fester. Jag snackar Aqua, Ace of Base, haddaway, Phats & small, E-type, backstreet boys, Spice girls etc. Otroligt bra och på. Det är verkligen inget skämt jag kör stenhårt. Vet inte varför men något är ju bra med musiken; om det är själva musiken eller nostalgin jag får av den kan jag inte riktigt avgöra. Hursomhelst bekfräftades min teori om att jag är äckligt, oroväckande, fantastiskt, överdrivet duktig på Tony hawk 2, samt att all pop som kom på 90-talet bara var, ursäkta franskan, kukmätning för producenterna och låtskrivarna som gjorde allt åt de talanglösa 90-talsstjärnorna så att deras kändisskap blev möjligt.

Samma kväll erbjöd dessutom lite glögg och pepparkakor som min ömma moder så otroligt toffligt och politisk inkorrekt (curlingföräldrar-debatten visar vägen) tog med in på en liten bricka in till mitt rum. Jag sitter här framför datorn och spelar THPS2 utan att ha bett om något eller överhuvudtaget gjort en ansträngning som gjort någon nytta för någon själ i världen och så kommer hon in me pepparkakor och glögg, jag kände mig otroligt bortskämd... detta i en positiv benämning. Jag anser mig själv aldrig varit det förrut men senaste året när mina två biologiska (typ) systrar flyttat ut har jag blivit lite mer bortskämd, vilket är skitfint.

Lördag:

Till en början ungefär som fredagkvällen fast minus Tony Hawk 2. Tony hawk 2 byts istället ut mot MSN och min klasskamrat Prippan som delar min fascination över 90-talets gigantiska mysterium; hur människor på allvar kunde se sig själva i spegeln och lyssna på Aqua utan att känna: "Nej, fan, kanske har jag blivit indoktrinerad? Kanske är det något som gått snett i denna kultur jag så hårt anammar och kanske, bara kanske är det så att den hjärntvättat oss och vi har låtit den gå oss åt huvudet?". Samtdidigt finner jag mig själv digga Ace of Base och hör mig själv i ekot i duschen; "I know what I want and I want it now" ("Mr vain" av Culture Beat). Något är uppenbarligen lockande och varför strida mot denna längtan till kass popmusik?

Efter X-antal timmar framför datorn. Får jag för mig att äta frukost (wierd shit?!). Efter det (nu är klockan runt 16 00) så bestämmer jag mig för att, såattsäga, "Dra ihop något" med Sebbe, joel och joel samt möjligtvis Petter och Stoffe. Då vi snackat om detta dagen innan. Detta gör jag till att börja med genom att på helgon.net skriva till Sebbe. Som vanligt kom vi fram till att problemet är: var ska vi vara? Vad vi ska göra är mer eller mindre självklart: vattenpipa, onyttigheter, folköl och musik helst i form av Nordman (sjuuukt 90-tal för övrigt). Efter visst dividerande: Vi kan inte vara hos mig; det byggs om här, Petter ska på konsert: Keizer Chiefs (hej brittpop som låter PRECIS som sina föregångare), Joel ska repa, Uppsala-joel bor i Uppsala, Stoffe bor i stuvsta men framförallt får vi inte tag på honom. Vi börjar tappa hoppet. Jag börjar känna mig redo att typ ringa efter såndär "erotisk massage" som man brukar läsa skyltar lite här o var visa. Inte för att jag vill ha erotisk massage (eller nåt annat intimt av den naturen), men kanske har hon någonstans vi kan vara. Vem vet hon kanske är värsta prylnörden med PS3 och hela köret, så skulle det kunna bli en helkväll med Fifa 08 och Tekken liksom.

Räddningen kom dock. Joel som skulle repa mellan halv åtta och halv tio och således inte var helt ledig men ändå hyfsad flexibel berättar att en god vän till oss ska ha fest. Och så var det problemet löst. Jag ringer Uppsala-Joel som somvanligt var överdrivet pepp och sugen på att göra något och han blev som vanligt ännu mer pepp när han hörde att vi ska till en fest.

Festen:

Vi kommer dit, Jag, Joel och Sebbe efter att ha stått och väntat vid slussen x-antal minuter och vid liljeholmens t-banestaion cirka en kvart för att Sebbe knäckt ur sig att vi tydligen skulle möta Joels Flickvän här någonstans. Det kom han ihåg. Vilken jävla station vi skulle möta henne var svårare att komma ihåg. Hon var inte heller på Festen så ett tidigt uppdrag blir att ringa henne. Vi gör det. Hon säger att hon tydligen skickat ett SMS som sa att hon var påväg och att vi inte behövde möta henne. Hon berättar även att hon lyckats få med sig Joel (inte uppsala) som tydligen hade tänkt att skita i Festen då han gjort en töjning i örat som inte tillät drickande av alkohol.

Något som blir jävigt tydligt ganska omgående är att Festen inte är en vanlig fest. Tydligen så var det maskerad det handlade om. Med "Ursäkta jag tror jag kommit fel-tema". Vi känner oss malplacerade och försöker passa in så gott vi kan (stället är fullpackat och vi känner circa en tjugondel av människorna där), detta framförallt genom att dricka öl. För nästa sak som blev väldigt tydlig var att det var GRATIS ÖL och GRATIS VIN samt gratis NÅGONTING-PÅ-DUNK och två olika båler. Vi totalt vältrar i lycka och börjar dricka öl hejvillt. i försökt att hamna på samma nivå som våra rean fulla medkamrater som hade hållit på en stund. Innan det totalt språrar ur ringer jag således hem och förklarar att: "jag sover nog här" ganska kort och gott, samt samtalar en stund om världsliga ting dels för sakens skull att det kan vara intressant ibland men även för att han, min låssasfar, ska förstå att det inte är så allvarligt och att jag har koll på läget osv.

Efter detta går tiden jävligt fort; sår i pannan, löften om blogginlägg angående studsbollar, uttalande om att As I Lay Dying tydligen inte var så dåliga trotsallt, samt mycket snack om diverse death-metal vänstervriden politik och återigen GRATIS ÖL och kanske framförallt: vad fan innehåller den där dunken? Det visar säg att det var nåt sorts hemmagjort vitt vin. Som smakade skit. Skulle tippa på alkohol-halt runt 25 %. Smakade kuk.

Största glädjeämnet ändå var kanske dock all den vackra 90-tals musiken som, mot min förvåning, spelades! Hörde Boom, boom, boom med Vengaboys och Barbie Girl med Aqua flertal gånger. Otroligt bra.

Uppsala-joel lyckades att INTE få till det med tre brudar. Vars namn jag helt glömt bort men blev påmind om var Sandra, Kina och Mi. Tror jag och sebbe hade mycket att göra med första sumpningen då vi rent instinktivt började prata med Joel när hon var närvarande om vad "Som hände med CAroline?" som är en ökänd person i Joels liv för oss; annan tjej han väldigt uppgivet pratade om på utsparksfesten innan sommaren. Det har hängt kvar om man säger så. Den här tjejen, Sandra, började i alla fall bli brydd och gick, jag vet inte om jag såg henne så mycket sen. Kommer inte ihåg ärligt talat.

Tillslut så var det tydligen dags för mig och Joel att gå. För oss kommer detta som en chock, vi som hade varit så inne på att sova där. Det var tydligen så att grannarna började klaga och antagligen började jag och Joel bli odrägliga. Då det faktiskt var ett antal människor tydligen sov över. Vi lyckades ta oss hem, efter en jävla tid. En resa som Joel helt glömt/förträngt dagen efter. Jag lyckades TILLOCHMED fixa madrass åt joel. Samt kom på en genialisk lösning för att båda vi skulle få täcken: Jag tar själva duntäcket han får påslakanet! Grymt smart. Min låssaspappa kom ut ur sitt rum en snabbis efter ha blivit lite orolig. Tydligen skrammlade vi som bara fan och han trodde det var inbrott på gång. Jag säger något i stil med "e ähr lugnht! Hghå hoo chlägg digch igen, grabben" Varför jag la till "grabben" i slutet är outgrundligt och jävligt korkat då det är extremt onaturligt att säga så till någon som är äldre och dessutom har mer auktoritet än en själv. Mer konstigt är kanske att jag kommer ihåg en sådan detalj.

Underbar, lång, sömn följer. Efter viss upprepning från min och Joels sida: "Himorgon...då schjävlar!!! Då bhlire konsum-power-breakfeascht!".

Söndag:

Ingen huvudvärk. Ingen magont. Allt är lugnt förutom den vanliga lilla dosen av bakis-ångest som faktiskt är kemiskt relaterad enligt mig låssasfar, som är läkare. Med alkoholkonsumtion kommer naturligt en viss känsla av ångest.

Powerbreakfast- från konsum följde med en del kaffe inblandat (1 liter äppeljuice, ciabata-bröd, kyckling, yogurt and thats it liksom).

Joel drog så småningom och kompenserades av min farbror David som kom förbi för några koppar kaffe. Vi pratade om bra TV-serier och dylikt. han gick tillslut och en otroligt fin stämning uppstod utan större anledning mellan mig, mina två låtsasbröder och min låtsasfar. Mamma var och jobbae och ingen annan var hemma förutom vi. Jag hjälpte resten av dagen till med bygget i vardagsrummet och kände mig konstruktiv. Även om min koncentration inte alltid var på topp tack vare bakfyllan som ändå rådde.

Sedan blev det Tårta och skit (dagen till ära, det var ju faktiskt fars-dag).

Ursäkta mig angående eventuella stavfel i detta inlägg jag orkar inte läsa igenom det.

Citaten kommer från en konversation involverande jag själv, sebbe, joel och random-person som inte kunde ett skit om döds-metal:

Jag, sebbe och joel sitter i en soffa. Vi nämner döds. random-person som inte kunde ett skit om döds-metal slår sig ner i samma veva och säger: "Dödsmetal! HIM och Dozer!!!".
Vi vettiga: "Neeeeeeeej för helvete!"
Jag, stenpackad, något i stil med: "välj...väljh schdina ord JÄÄÄVLIGT NOGA NU!"
Joel eller kanske sebbe "Amen, nån rktig metal!"
Han "ja asså jag är jävligt inne på mustasch nu"
10 minuter sågning från våran sida följer och han avlägsnar.

Musik 90-tal:

AQUA!!! Håll i hästarna, stoppa pressarna, släng er i vägen och psykadlisk rock, disco och beach boys kan dra åt helvete för på 90-talet då JÄVLAR hade vi Aqua. Förutom Aqua hade vi Backstreet Boys, Spice Girls, E-type, Darude, Prodigy, Alice Deejay, Nsync, R Kelly, Ace of Base, Scatman John och en JÄVLA massa one hit wonders. Så alla decennier innan kan fan dra åt helvete.

Musik 2000-tal:

Melvins håller fortfarande på. Sen har man band som Big Business. Man har fortfarande sludge och death-metal; Zatokrev, God among insects, war from a harlots mouth. Fortfarande en del bra alternativ rock såsom Dinosaur Jr, Meat puppets, Cold War kids, Alberta cross, Wilco, Mew etc. etc. Åh en jävla massa bra elektronisk musik. Jag har börjat lära mig gilla lite mer rejvig musik, tro det eller ej, och diggar numera band, DJ's eller vad fan man nu kallar det, som Shpongle och OTT. vi har Air som inte tycks ge upp. Vi har Daft Punk. Och det kanske bara är rykten men jag har HÖRT att Aqua ska göra comeback.

Det 90-tal har som inte till exempel 60, 70 och 80-tal inte har är dessutom Percy Tårar och Nile city. Detta är alltså inte på tal om musik det är bara allmänt. 2000-tal har mobiltelefoner som får plats i fickan snarare än i sportbagar eller stora lådor. Vi har datorer som inte är helt värdelösa. Faktum är att vi har datorer som gör saker lättare för oss och fyller ett större syfte än att fungera som tema i 60 % av alla filmer och serier som kommer ut (80-talet. 60-talet = 40%).

90 och 2000-tal har coola sjukdomar som SARS och Fågelinfluensa! Vi har TV-spel som ser verkliga ut. Vi har en 40-årig Peter Siepen. Och Peter Siepen han JOBBAR PÅ DET. Han har COWBOYHATT, han LYFTER SKROTT, HAN HAR SLADDLÖS MOBIL I ÖRAT; DET ÄR FAN JOURNALISTIK! (tackar killinggänget för inspiration).

Det vi som lever på 2000-talet får uppleva som de som dog på 90-talet eller tiigare inte får uppleva är när Martin Timell äntligen lägger ner sina jäva byggprogram och går och lägger sig för gott. Det är verkligen något att se fram emot. Det väger fan upp mot att oljan kommer ta slut om 40 år. Jag kan leva utan olja om Martin Timell är borta. Han behöver inte vara död. Han kan bara försvinna från jordens yta och aldrig visa sig i något publikt sammanhang någonsin igen. Fast jag tror jag skulle må bättre om han var död faktiskt.

Avslutar med ett citat från en av vår mest älskade låt någonsin:

" What is love
Oh baby, don't hurt me
Don't hurt me no more"

- Haddaway, skaparen av världens bästa one hit wonder

http://www.blondinbella.se/1194458996_tillskillnad_frn_andr.aspx#comment

Tryck på länken och läs innan du läser det här.

När vi alla säkert började tvivla och fundera; hm, är hon bara en smurf (blå) med för mycket pengar som blivit alldeles för uppmärksammad? Eller är hon en god själ som gläds åt andra och räddar världen genom att vara programledare för något random gala-jippo? Tack o lov, nu kom svaret; Hon ÄR en god själ som gläds åt andra! Hennes punktlista är ju fan BULLET-PROOF asså.

Jag menar alla vet att meningar som "har snart dragit in mer än vad en medelsvensson tjänar på ett år" är synonymt med "jag är smart". Meningar som "jag har suttit som ledamot för MUF Norrmalm i över ett år" säger ju verkligen emot mångas fördomar om att hon är ett rikt kapitalistsvin som får allt hon pekar på.

Du gläds åt andra bella men det är väldigt viktigt att dela upp människor så att de som inte har så mycket att glädjas över inte rör dig? Tacka fan för alliansen som gör det möjligt för människor som dig att "dra in mer pengar än medelsvensson gör på ett helt år" på att skriva komplett nonsens om smink och hur rädd du är för förorten; jag citerar: "Åh står på söder och väntar på min klass... Teatern vi ska se är med skolan och ligger i skärholmen! Har aldrig varit där, så de ska bli spännade. Kommer ha svårt att hitta, varför kunde vi inte vara i stan?" .

"Ni som blir upprörda, arga och skriver om mig i era bloggar. De är ni som gör allt detta möjligt, härligt va?"

Ligger något i det. Men jag är EN läsare. Jävligt lite för dig som har några tusen besökare om dagen. Men när jag skriver kommentarer till din blogg och folk som läser min blogg kommenterar din blogg och länkar till min så får jag hundratals läsare, vilket är mycket för mig. Så du kan förstå att det är lönsamt. Åh andra sidan spelar det inte lika stor roll för mig: är inte ute efter att tjäna pengar på min blogg. Är inte lika "smart" och framgånsrik som du är. Har inte vad det krävs. Kanske borde dra o köpa ett nummer av Frida och läsa om saken så att mitt liv kan ordnas upp till rätta!

Glädjen du ger andra när det går bra för dem kompletteras med hur jävla nedlåtande du är i din blogg mot folk från lägre socialgrupp än du själv (refererar till tidigare citat om skärholmen och våldet i stockholm som du snackade om i din blogg. Även citatet som skulle visa att du är god och smart om hur du tjänar mer en medelsvensson är kanske en aning nedlåtande...bara en aning).

Tack bella för att du är en sån jävla inspirationskälla i min väg till framgång, elitism och svinighet. Lär mig att bli som du<3

Dagens citat kommer från BK Mållgan:

"Det är bara vi två kvar; man ger och dem tar"

Jag känner att jag inte är redo att fortsätta där jag slutade igår med varför 90-talet och 2000-talet är bättre än 60,70 och 80-talet. Därför tänkte jag istället förklara för er varför PSP är så jävla mycket bättre än nintendo DS.

PSP-kvaliteter:

1. Samtliga spel till PSP är inte anpassade för 6-åringar. .
2. Alla spel bygger inte runt Super Mario, hans släktingar eller  hans psykadeliska fantasi-djur till kompisar/flickvänner/pojkvänner eller vad fan det är.
3. Den spelar film
4. Den spelar musik (fungerar som mp3-spelare alltså)
5. Bra grafik
6. Stor skärm (som inte är uppdelad)
7. Har en tillhörande såkallad homebrew-scen uppbyggd utifrån sig på nätet som innebär att människor kan programmera egna program att lägga in på PSPn som ofta är schysteriskt bra (ja, jag slog just ihop hysteriskt med schysst och bildade därmed ett helt nytt adjektiv som är bättre än alla andra).

Jag känner att jag inte är redo att fortsätta där jag slutade igår med varför 90-talet och 2000-talet är bättre än 60,70 och 80-talet. Därför tänkte jag istället förklara för er varför PSP är så jävla mycket bättre än nintendo DS.

PSP-kvaliteter:

1. Samtliga spel till PSP är inte anpassade för 6-åringar. .
2. Alla spel bygger inte runt Super Mario, hans släktingar eller  hans psykadeliska fantasi-djur till kompisar/flickvänner/pojkvänner eller vad fan det är.
3. Den spelar film
4. Den spelar musik (fungerar som mp3-spelare alltså)
5. Bra grafik
6. Stor skärm (som inte är uppdelad)
7. Har en tillhörande såkallad homebrew-scen uppbyggd utifrån sig på nätet som innebär att människor kan programmera egna program att lägga in på PSPn som ofta är schysteriskt bra (ja, jag slog just ihop hysteriskt med schysst och bildade därmed ett helt nytt adjektiv som är bättre än alla andra).

...som alla har. Hela jävla tiden snackar man om 60, 70 och 80- tal som om det vore något att ha. Vad är det för fel på 2000-talet? För att inte prata om 90 talet! Nej nu jävlar ska jag göra listor!

Musik

60-tal:
LSD, alldeles för mycket färger och missbruk av (allt) flöjtsolon i rockmusik.

70-tal:

Ganska mycket samma, samma som 60-tal till en början men snart tog knarket över och människor glömde väl helt enkelt bort att utsvängda byxor som underdel och tajta skjortor i hysteriska färger med kragar större än tillhörande hippie-ansiktsbehåring inte är snyggt.

Tillslut insåg människorna från tidsepoken i fråga att LSD var skadligt för dem. (O)Lyckligtvis fungerade lokaler fyllda med kokain, glada färger, stora frisyrer och framförallt, och mest vidkommande, hysteriskt dålig musik bra som substitut; Disco. Disco var benämningen på musik som gjordes helt utan själ och hjärta av människor som hade det som extraknäck vid sidan av, när de inte gjorde porrfilm och dåliga polisserier (och dylikt).

80-tal

Förutom all skit som blev stort och kommersiellt från dena epok (metallica, iron maiden, gyllene tider, twisted sister, whitesnake, europe etc. och en JÄVLA massa kassa synthband) så kom en del bra musik härifrån faktiskt. Typ Melvins som började i början av åttiotalet, all grunge som startade även om den inte blev stor förän mycket senare, döds-metal och dylikt etc etc.

Och innan jag kommer in på 90-tal och 00-tal så lägger jag ner för kvällen. Jag är i lite av en torka, detta ska medges.

Citat från mig:

"Jag hatar coldplay."

Jag är tillbaka i huvudstaden efter en vecka i staden med fler frisörsalonger än människor, fler pizzerior än matbutiker, fler fotbollsplaner än krogar och färre intellektuella och trevliga människor än idioter.

Känns bra att vara tillbaka i den största USA-idoliseraren av dem alla; Stockholm. Återkomsten invigdes med bland annat ett besök till Fasching där jag såg Nisse Landgren & the Funk Unit. Bra spelning. Inte lika enformigt som funk-musik annars tenderar att vara (wah-wah-pedal-runk, texter som bygger runt tunna lines som: "have some fun" eller "we came to party", samma tempo och hysteriska trumkomp i alla låtar vilket blir lite blasé; trummisen ska spela ut i varenda jävla låt vilket blir tröttsamt). Live blir ju i och för sig allt lite mer intressant. Skulle jag sätta mig och lyssna på skivan i efterhand skulle jag väl med största säkerhet kvävas i de, inom parantes, ovanstående typiska attribut för funk.

Jag var hur som helst där med min kära mor och min käre styvfar. Jag hade i vanlig ordning mitt PSP med mig att tillgå. I väntan på konsertens start, som var 15, kanske 20 minuter försenad (skulle börja 20:00, vi var där ca: 19:25, den började 20:15 eller möjligtvis 20:20 och vid 19:45 skedde det jag nu återberättar) tog jag upp min trogne vän och nöjesfaktor (PSPn) för att fördriva tiden. Min ömma moder säger då åt mig att lägga undan den. Jag frågar: "varför?", hon svarar något i stil med "kan du inte bara lägga ner den?". Jag som är missnöjd med svaret (hatklubb mot människor som svarar alla jävla frågor med en fråga, någon?) frågar "Vad spelar det för roll? Vem bryr sig?" samtidigt som jag förstod att problemet antagligen ligger i att hon tycker att det är opassande, då vi är ute på en krog/klubb/resturang med vuxna människor som följaktligen, då de är så ohyggligt vuxna och mogna, inte spelar PSP när de är ute; således ska inte jag heller göra det. Hon börjar bli lite upprörd och suckar högt, då rycker Pär in som säger något i stil med: "Passa på att insupa de vuxna intryck som finns omkring dig och lär något av det istället" fast bättre formulerat och mer sammanhängande (orkar inte tänka ut något som stämmer mer med exakt vad han sa, kommer knappt ihåg), i en ganska arg och bestämd ton. Förbannat nedlåtande om du frågar mig, och det visste han naturligtvis att det var. Jag får därefter inga fler chanser att försvara min handling och bestämmer mig för att hålla käften innan jag sabbar hela kvällen.

Här följer mitt försvarstal: Att jag inte fick spela PSP är helt enkelt för att det är något vuxna människor vanligtvis inte gör på en klubb. Det anses omoget och allmänt opassande antagligen. Eftersom så få gör det så blir det genast "konstigt" och något man inte kan göra utan vidare. Så den enda anledningen till att jag inte kan spela PSP utan protest från mina föräldrar är alltså för att det inte är så vanligt. Det kan ju omöjligt ses som ohyfsat. I alla fall inte mer ohyfsat än vuxna människor som står med ansiktet nedgrävt i mobilen hela kvällen när de är ute eller vuxna människor som dricker sig redlöst fulla, eller bara lite, och pratar ohyggligt högt hela tiden. Ingen kan störas av att jag spelar PSP;Jag hade inget ljud på, och om jag hade det så skulle det vara betydligt lägre än allt prat som föregick på klubben samt musiken som spelades, den är inte kränkande mot någon, den är inte i någon hysterisk färg som retar upp människor, den är inte störande ful, den blir inte full och gör pinsamma saker, den försöker inte ta springnota, den köper inte öl på krita, etc. Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att den stör mindre än samtliga människor jag någonsin träffat. Det kanske låter som en klyscha men jag tänker inte göra mina val av tidsfördriv utifrån vad folk omkring mig i samma situation brukar göra. Det känns onödigt.

In other news: Jag har suttit och pluggat matte idag (intressekuken får massiv erektion) och borde egentligen fortsätta med det. Jag innehar inte ens något i närheten av vad man skulle kunna kalla absolut förståelse för arbetssområdet vi just nu har (eller ja, hade, detta är ett omprov jag pluggar inför) och borde således studera mer. Jag var dock helt enkelt bara tvungen att ge upp efter att två pennor gått förlorade i ren frustration över min dåliga förståelse som är följden av att jag inte hängt med på lektionerna som är följden av dåligt kostintag och i allmänhet för lite sömn som i sin tur är resultatet av att jag suttit uppe och gjort andra saker istället för att plugga som i sin tur, flera gånger, har lett till att jag kört något prov eller något vilket har lett till att jag tröstätit och kollat på serier vilket har lett till att jag kört ett annat prov osv osv.

För övrigt har jag köpt ett nytt PSP-spel som fungerar ungefär som valium och/eller ibland som kladdkaka eller större kvantiteter alkohol. Man är en gul, ganska elastisk klot-formad varelse (cirkel egentligen då spelet är 2D) som äter frukt och växter av olika slag som är utspridda på banor med hysteriska former och färger vilka ofta är mjuka respektive, i harmoni med varandra. Man kan inte dö på spelet, det finns fiender på spelet men dem låter sött och gör föga skada och musiken som spelas är barn som sjunger tillsammans med, på något märkligt sätt, lugnande slap-bas-komp. Spelet heter LocoRoco och det ger mig anledningar till att bli nostalgisk och längta tillbaka till tider då Pogs, Go Go's, Glas- och sten-kulor i alla möjliga färger, Action man-leksaksgubbar och brandbilar, samt gummi-dinosaurier gav mer lycka än allt annat.

Dagens fråga: Hur lång tid tar det att gå till Uppsala?

Själv var jag rätt övertygad om att det skulle ta ungefär 16 timmar. tänkte att man går 6 km i timmen och att det är 8 mil till Uppsala. Räkna in pauser på det: vóila så har du 16 timmar. Tills några goda vänner till mig avslog denna  uppskattning på grunderna att de hade testat och på 12 timmar inte kommit längre än till Märsta. En bland de tidigare gående fyllde i och sa att de dessutom hade gått oavbrutet. Jag står fast vid att Stockholm-uppsala på 16 timmar inte alls är en omöjlighet och tänker försöka bekräfta min tes nästa vår eller sommar med några goda vänner som varit med och spekulerat kring en eventuell mystisk promenad till det ännu mer mystiska Uppsala som vi hört så mycket om från vår mystiske vän Uppsala-Joel som torde veta allt om det då han faktiskt bor där.

Jag själv anser kanske inte att detta blogginlägg fyllde något större värde och inser att jag tidigare har åstakommit bättre men jag är lite ringrostig och ni måste ha tålamod med mig. Jag är förvisso inte rutinerad när det kommer till bloggar. I ett större sammanhang är jag blott en amatör.

Skriv gärna önskemål om ämnen ni vill att jag behandlar i bloggen. Det välkomnas då jag inte alltid orkar eller hinner komma på intressanta ämnen själv. Jag förväntar mig dock bara skit då människor omkring mig tenderar att ha en skev bild av vad som är intressant och inte.

Avslutar med citat från mig själv:

"Undrar hur lång tid Cat-delicious tror det tar att gå till Uppsala"