Skillnader
på band som kallas dödsmetall och band som t ex Killswitch Engage. Jag hoppas detta är ett undantag, men jag har nyligen fått höra om att Killswitch Engage tydligen skulle räknas som death metal. Detta är naturligtvis en GROV missuppfattning. Om Killswitch Engage till att börja med ska katigoriseras som Musik eller Produkt är den första frågan man ska ställa sig. Sen ska man fråga om de räknas som bra musik eller inte. Om du har bra musikuppfattning, alltså liknande min så kommer du fram till:
1. varken produkt eller musik; Killswitch Engage är första steget mot apokalypsen tillsammans med blondinbella, karlsson och Sting.
2. Bra eftersom den leder till undergången vilket är det bästa som kan hända en värld som präglas av TV-program som lyfter fram 100 år eller äldre prylar med en snubbe som råkar besitta världens löjligaste och mest oroväckande efternamn, samt det mest intetsägande och barnsliga förnamn: Ernst Kirchsteiger. Detta är dessutom en värld som tillåter de band och "människor" som står precis över det här stycket.
Nästa fråga man ska ställa sig är: "Vad är dödsmetall?". Lämpligt att göra då är kanske att gå igenom kända, erkända death metal-band, för alla er döds-fans så kan jag meddela att jag ej kommer skriva ut subgenrer som "göteborgsdöds", "brutal döds" eller "Slam-death-metal", då detta inte är relevant just nu:
In flames
Cannibal Corpse
Entombed
Dismember
Arch enemy
Death
Morbid angel
Gorguts
Nile
Dying fetus
Devourment
Väl lyssnat på dessa band, så kanske man har en bild av vad döds innebär. Sen frågar man sig själv: Vad har dessa band gemensamt med Killswitch Engage?
1.Distade gitarrer
2.Trummor
3.Bas
4.En sångare
5.De spelar båda musik som härstammar från afro-rötter såsom blues osv. Snarare än klassisk västerländsk musik
6.Deras musik räknas kanske som den hårdare sorten
Sen frågar man sig vilka skillnader banden har sinsemellan:
1.Nedstämdheten i döds
2.Mixningen av döds-metall
3.Den hårda Growl-sången som i Killswitch Engage inte finns, där består den istället av en mer skrikig sång som i refrängerna blir till melodisk moll-frossa
4.Den inortodoxa, ofta i obekväma tonförhållanden, harmoniken i Döds finns inte i killswitch engage
5.Mörka texter som involverar DÖD i större mängd
6.Riktiga dödsband klär sig inte som vilsna hip-hoppare
7.Dödsmetallfans klär sig inte som vilsna hiphoppare
8.Dödsmetallfans skriver inte sångarens namn i deras favorit-döds-band följt av ett en här symbolen "<3" när de ser bilder på honom/henne i bilddagböcker
9.Det betydligt mer flitiga användadet av dubbelkagge och snabb,intensiv två-takt i döds, samt såkallade "Blast-beats"
10.Dödsmetallband har inte långa intron med odistade gitarrplock följt av hysteriskt fula ters och kvint-harmoniserade gitarrstämmor.
11.Dödsmetall band suger i regel inte METERVIS MED KUK, och jag menar detta i oral-sex-aspekten. Killswitch Engage suger kuk; Innan konsert: suger dem kuk, i studion: suger dem kuk, när dem repar suger dem lite mer kuk på scen suger dem kuk. Inga små kukar, utan somsagt METERVIS med kuk.
Så nej jag skulle nog inte räkna in Killswitch Engage i döds-metall-familjen.
Avslutar med ett citat av mig själv (följden av kopiösa mängder folköl):
"Som att kyssa en vägg; det är inte konstigt men man gör det inte"
Killswitch-Engagesångaren, badandes i kuk
1. varken produkt eller musik; Killswitch Engage är första steget mot apokalypsen tillsammans med blondinbella, karlsson och Sting.
2. Bra eftersom den leder till undergången vilket är det bästa som kan hända en värld som präglas av TV-program som lyfter fram 100 år eller äldre prylar med en snubbe som råkar besitta världens löjligaste och mest oroväckande efternamn, samt det mest intetsägande och barnsliga förnamn: Ernst Kirchsteiger. Detta är dessutom en värld som tillåter de band och "människor" som står precis över det här stycket.
Nästa fråga man ska ställa sig är: "Vad är dödsmetall?". Lämpligt att göra då är kanske att gå igenom kända, erkända death metal-band, för alla er döds-fans så kan jag meddela att jag ej kommer skriva ut subgenrer som "göteborgsdöds", "brutal döds" eller "Slam-death-metal", då detta inte är relevant just nu:
In flames
Cannibal Corpse
Entombed
Dismember
Arch enemy
Death
Morbid angel
Gorguts
Nile
Dying fetus
Devourment
Väl lyssnat på dessa band, så kanske man har en bild av vad döds innebär. Sen frågar man sig själv: Vad har dessa band gemensamt med Killswitch Engage?
1.Distade gitarrer
2.Trummor
3.Bas
4.En sångare
5.De spelar båda musik som härstammar från afro-rötter såsom blues osv. Snarare än klassisk västerländsk musik
6.Deras musik räknas kanske som den hårdare sorten
Sen frågar man sig vilka skillnader banden har sinsemellan:
1.Nedstämdheten i döds
2.Mixningen av döds-metall
3.Den hårda Growl-sången som i Killswitch Engage inte finns, där består den istället av en mer skrikig sång som i refrängerna blir till melodisk moll-frossa
4.Den inortodoxa, ofta i obekväma tonförhållanden, harmoniken i Döds finns inte i killswitch engage
5.Mörka texter som involverar DÖD i större mängd
6.Riktiga dödsband klär sig inte som vilsna hip-hoppare
7.Dödsmetallfans klär sig inte som vilsna hiphoppare
8.Dödsmetallfans skriver inte sångarens namn i deras favorit-döds-band följt av ett en här symbolen "<3" när de ser bilder på honom/henne i bilddagböcker
9.Det betydligt mer flitiga användadet av dubbelkagge och snabb,intensiv två-takt i döds, samt såkallade "Blast-beats"
10.Dödsmetallband har inte långa intron med odistade gitarrplock följt av hysteriskt fula ters och kvint-harmoniserade gitarrstämmor.
11.Dödsmetall band suger i regel inte METERVIS MED KUK, och jag menar detta i oral-sex-aspekten. Killswitch Engage suger kuk; Innan konsert: suger dem kuk, i studion: suger dem kuk, när dem repar suger dem lite mer kuk på scen suger dem kuk. Inga små kukar, utan somsagt METERVIS med kuk.
Så nej jag skulle nog inte räkna in Killswitch Engage i döds-metall-familjen.
Avslutar med ett citat av mig själv (följden av kopiösa mängder folköl):
"Som att kyssa en vägg; det är inte konstigt men man gör det inte"
Killswitch-Engagesångaren, badandes i kuk
Lasersvärd
Såg BK Mållgan idag i Sickla på ett litet konsertevenemang. Det var otroligt bra. Riktigt bra. Sjukt bra. Hursomhelst så var jag aldrig hemma mellan skolan och denna konsert och har således inte kunnat skriva blogg.
Orkar inte skriva nu, för nu ska jag sova.
Ska som vanligt ge er ett citat dock, dagen till ära står BK Mållgan för citatet:
"Ibland känner jag mig som Paul Hollander"
Orkar inte skriva nu, för nu ska jag sova.
Ska som vanligt ge er ett citat dock, dagen till ära står BK Mållgan för citatet:
"Ibland känner jag mig som Paul Hollander"
Top Five
Topp fem bästa skivorna hittills i år:
1. Big Business - Here come the waterworks
Stoner/sludge/rock/metal (jobbig indelning men va fan ska man kalla det då).
Tungt, innovativt och melodiskt. Två personer, två instrument + sång. Ironiskt nog så bringar dem mer tyngd och innehåll i musiken än de flesta band. Coady Willis som spelar trummor kommer dessutom med en helt ny stil som är som en blandning av hysterisk 60-tals-trumstil och svängig, slutet av 80 och 90-tals tyngd. Jared Warrens sång slår allt i genren (stoner genren är väl närmast kanske, exkluderat Melvins som jag inte ser som stoner) och det mesta i närliggande. Hans röst är inte bara egen, kraftull och med en grym klang den känns som den är en del av allt annat. Låter lite abstrakt. Men hans röst passar så bra med basen och trummorna så det känns som att han är en del av instrumenten. Väldigt speciellt. Få har hört talas om dem, få har hört dem, men det är värt att kolla upp även om du inte är metal eller hårdrocks lagd. Här kan man nämligen hitta melodier som till och med objektivt är oslagbara. Överlägset bästa skivan i år.
2. Dinosaur Jr - Beyond
Pop/rock/grunge
Skönt att ha dem tillbaka. Skräpigt med poppiga melodier men samtidigt viss tyngd och grungekänslan från åttiotalet känns av, för att även om dem kanske aldrig egentligen var grunge rent tekniskt sett så passar dem rätt bra in i grungemallen ibland. Men men fortfarande i allra högsta grad poppiga, trots Joseph Mascis oändligt långa solon med dist som likagärna skulle kunna tillhöra Van Halen (kanske inte riktigt men typ). Väldigt bra, i klass med tidigare plattor från 80 talet till och med. Dem är definitivt i form.
3. Alberta Cross - The thief and the heartbreaker
Folk/Pop/Rock/Blues
Dröjde länge innan jag ens fick tag på den. För trots att bandet är 2/3 svenska medlemmar så kom skivan aldrig till sverige. De båda svenskarna är nämligen bosatta i England. Soundet på skivan är lite Neil Young (fast bra, no offense, jag vet att han tydligen ska vara en av världens största musikprofiler men jag tycker han suger) fast mer poppigt och modernt. Men de amerikanska folk-influenserna är väldigt tydliga. Även om vissa låtar låter som klockren pop. Bra pop. Inte brittisk massproducerad skit. Som det faktiskt blivit (syftar på...ja all brittisk poprock jag hört senaste åren förutom Cold war kids, som kanske är amerikaner föresten?). Helt galet bra melodier med ett coolt popbluesit sound på hela skiten. Coola 60, 70-tals orglar kan dessutom urskiljas. Jävligt häftig blandning av gammalt o nyare som blir något helt nytt istället.
4. Zatokrev - Bury the Ashes
Sludge Metal
För mig en väldigt nyinköpt skiva som dock direkt visade att den förtjänade den här platsen. Sludge Metal som för tankarna till Meshuggah. Skillnaden är dock att dem är långsammare och använder taktarter som en vanlig, dödlig, mänsklig människa kan räkna. Välmixat med ett nästintill perfekt gitarrljud för den här musiken. I rest my case!
5. Lillasyster- Hjärndöd musik för en hjärndöd generation
Hårdrock/Melodisk Metal
Jag greps av extremt stor förvåning när jag upptäckte att den här skivan var bra. Den leverar på så många olika nivåer. Vet knappt var jag ska börja. äntligen lite hårdrock som är på svenska och som vågar testa lite nya vägar. Ett trumljud som får mig att tänka på hardcore och refrängmelodier som för mig till 90talets skatepunk. Men samtidigt ger verserna mig någon sorts blandning av rapcore och något annat. Något jag inte kan sätta fingret på. Något helt nytt kanske?
Även om den här top 5 listan i och för sig är rätt bra. Så kan jag inte låta bli att sakna förra året. Förra året hade jag haft svårt att välja bara 5 skivor. I år är det här de enda fem jag kan hitta. Jag menar förra året hade man skivor som "(A) Senile Animal" med Melvins och "Fang Bang" av Wednesday 13. Eller varför inte "Robbers and Cowards" av Cold war kids. Eller, jag vet: "Highway to hangovers" med Bourbon Crow. Aja, får väl nöja mig me skiten jag fick. Dessutom är inte året slut än, listan KAN uppdateras.
That's it. Imorgon följer "Top 5 - Sämsta jävla skivorna på hela året eller skivor som gjorde mig förbannat besvikna", bra idé från min sida att vänta tills imorgon med den med tanke på vilken usel rubrik det där var. Imorgon har jag en bättre garanterat.
Ett citat från årets bästa skiva är väl på sin plats. Syftar alltså på Big Business och deras "Here come the waterworks". Citatet kommer från första låten, mästerverket "Just as the day was dawning" och det är lite småkonstigt. Väcker många tankar. Men framför allt dess meningslöshet är i sig tänkvärt.
"How can you sleep when you can't pull the teeth from your eyes?"
1. Big Business - Here come the waterworks
Stoner/sludge/rock/metal (jobbig indelning men va fan ska man kalla det då).
Tungt, innovativt och melodiskt. Två personer, två instrument + sång. Ironiskt nog så bringar dem mer tyngd och innehåll i musiken än de flesta band. Coady Willis som spelar trummor kommer dessutom med en helt ny stil som är som en blandning av hysterisk 60-tals-trumstil och svängig, slutet av 80 och 90-tals tyngd. Jared Warrens sång slår allt i genren (stoner genren är väl närmast kanske, exkluderat Melvins som jag inte ser som stoner) och det mesta i närliggande. Hans röst är inte bara egen, kraftull och med en grym klang den känns som den är en del av allt annat. Låter lite abstrakt. Men hans röst passar så bra med basen och trummorna så det känns som att han är en del av instrumenten. Väldigt speciellt. Få har hört talas om dem, få har hört dem, men det är värt att kolla upp även om du inte är metal eller hårdrocks lagd. Här kan man nämligen hitta melodier som till och med objektivt är oslagbara. Överlägset bästa skivan i år.
2. Dinosaur Jr - Beyond
Pop/rock/grunge
Skönt att ha dem tillbaka. Skräpigt med poppiga melodier men samtidigt viss tyngd och grungekänslan från åttiotalet känns av, för att även om dem kanske aldrig egentligen var grunge rent tekniskt sett så passar dem rätt bra in i grungemallen ibland. Men men fortfarande i allra högsta grad poppiga, trots Joseph Mascis oändligt långa solon med dist som likagärna skulle kunna tillhöra Van Halen (kanske inte riktigt men typ). Väldigt bra, i klass med tidigare plattor från 80 talet till och med. Dem är definitivt i form.
3. Alberta Cross - The thief and the heartbreaker
Folk/Pop/Rock/Blues
Dröjde länge innan jag ens fick tag på den. För trots att bandet är 2/3 svenska medlemmar så kom skivan aldrig till sverige. De båda svenskarna är nämligen bosatta i England. Soundet på skivan är lite Neil Young (fast bra, no offense, jag vet att han tydligen ska vara en av världens största musikprofiler men jag tycker han suger) fast mer poppigt och modernt. Men de amerikanska folk-influenserna är väldigt tydliga. Även om vissa låtar låter som klockren pop. Bra pop. Inte brittisk massproducerad skit. Som det faktiskt blivit (syftar på...ja all brittisk poprock jag hört senaste åren förutom Cold war kids, som kanske är amerikaner föresten?). Helt galet bra melodier med ett coolt popbluesit sound på hela skiten. Coola 60, 70-tals orglar kan dessutom urskiljas. Jävligt häftig blandning av gammalt o nyare som blir något helt nytt istället.
4. Zatokrev - Bury the Ashes
Sludge Metal
För mig en väldigt nyinköpt skiva som dock direkt visade att den förtjänade den här platsen. Sludge Metal som för tankarna till Meshuggah. Skillnaden är dock att dem är långsammare och använder taktarter som en vanlig, dödlig, mänsklig människa kan räkna. Välmixat med ett nästintill perfekt gitarrljud för den här musiken. I rest my case!
5. Lillasyster- Hjärndöd musik för en hjärndöd generation
Hårdrock/Melodisk Metal
Jag greps av extremt stor förvåning när jag upptäckte att den här skivan var bra. Den leverar på så många olika nivåer. Vet knappt var jag ska börja. äntligen lite hårdrock som är på svenska och som vågar testa lite nya vägar. Ett trumljud som får mig att tänka på hardcore och refrängmelodier som för mig till 90talets skatepunk. Men samtidigt ger verserna mig någon sorts blandning av rapcore och något annat. Något jag inte kan sätta fingret på. Något helt nytt kanske?
Även om den här top 5 listan i och för sig är rätt bra. Så kan jag inte låta bli att sakna förra året. Förra året hade jag haft svårt att välja bara 5 skivor. I år är det här de enda fem jag kan hitta. Jag menar förra året hade man skivor som "(A) Senile Animal" med Melvins och "Fang Bang" av Wednesday 13. Eller varför inte "Robbers and Cowards" av Cold war kids. Eller, jag vet: "Highway to hangovers" med Bourbon Crow. Aja, får väl nöja mig me skiten jag fick. Dessutom är inte året slut än, listan KAN uppdateras.
That's it. Imorgon följer "Top 5 - Sämsta jävla skivorna på hela året eller skivor som gjorde mig förbannat besvikna", bra idé från min sida att vänta tills imorgon med den med tanke på vilken usel rubrik det där var. Imorgon har jag en bättre garanterat.
Ett citat från årets bästa skiva är väl på sin plats. Syftar alltså på Big Business och deras "Here come the waterworks". Citatet kommer från första låten, mästerverket "Just as the day was dawning" och det är lite småkonstigt. Väcker många tankar. Men framför allt dess meningslöshet är i sig tänkvärt.
"How can you sleep when you can't pull the teeth from your eyes?"
