Ozma

Dexter - Serien som handlar om en seriemördare vars största passion tycks vara frukosten. Alla som sett serien måste hålla med om att dexter äter, kanske, VÄRLDENS stadigaste frukost. Killen har värsta kaffemaskinen, steker ägg, käkar blodapelsin ( vem gör det?!) och sist men inte minst så käkar han en fet jävla STEK, till frukost! Asså inte lite bacon eller något, killen drar fram en fet jävla köttbit som han käkar till frukost. (En av mina favoritserier för övrigt). 

Grey's anotomy - Serien som har etnisk mångfald, samt jämlikhet mellan könen; huvudpersonen är en kvinna, en av de största birollerna är en asiatisk kvinna som är tillsammans med en svart jude. Varje avsnitt slutar med att det läggs otrolig tyngd på att huvudpersonen Grey inte har någon familj och att hennes medarbetare på sjukhuset fungerar som hennes familj och bla bla bla dem är sååå jävla bra vänner och dem gör galna saker på sjukhuset och säger HYSTERISKT snabbtänkta och vitsiga kommentarer hela tiden fast dem är också sjukt allvarliga och kan inte prata i en minut utan att droppa 10 ord på latin som ska beskriva en patient som har någon galet ovanlig sjukdom som  bla bla bla bla. Hela serien är som ett misslyckat försök att göra om scrubs fast med en brud i huvudrollen, längre avsnitt och mer amerikanskt sentimentalt skitsnack (som jag dock erkänner att scrubs har en del av också). 

House - Serien som inte hade fantasi nog att komma på en huvudkaraktär som inte är tagen från en annan serie. Dr. House som är cynisk, snabbtänkt och en jätteduktig läkare. Dessutom medelålders, vilket inte är heelt olikt Dr. Cox i scrubs. Serien som ska vara provocerande och tankeväckande tar upp, ENBART, löjliga sjukdomar och problem som ingen i verkliga livet har, vilket tar bort all provokation som överhuvudtaget hade kunnat funnits där. Dynamiken mellan skådespelarna är värdelös och uppenbar. Samtliga läkare är dessutom övermänniskor som vet allt inom medicin . Ännu en gång (liksom fallet: Nicolas Cages roll i "national treasure") så måste jag dra en parallell till autism. Det mest intressanta är hur hela serien på något sätt är gjord för att provocera och vara stötande i form av denna huvudkaraktär som är cynisk, dryg mot sina patienter och har en modern, stenhård inställning men ändå lyckas serien bli precis som alla andra amerikanska skitserier där det ska vara så jävla mycket moral, rätt och fel hit och dit. Är det jag eller har man missat poängen med att vara provokativ när man hela tiden pekar ut vad som är rätt och vad som är fel? 

Usch vilket dåligt blogginlägg. Jag är så jävla trött och skriver egentligen bara för att jag är extremt uttråkad. 

Citat idag kommer från LIRARN. Detta säger han angående mig. Keep in mind att jag och lirarn inte känner varandra och att han sa det här helt oprovocerat utan att jag ens frågat om det eller överhuvudtaget samtalet inom det här ämnet. .

"Du talar som en 65 årig man från Lidingö; belevat och moget." 

"Tack(?)", svarar jag smått förvirrat och fortsätter "Jag är väl välartad antar jag". 

Varpå han fortsätter: "Men din framtoning är arrogant och kanske även smått aggressiv"