Ozma

Det kommer snart. För en gångs skull har jag faktiskt inte haft tid. Annars brukar jag inte skriva blogg för att jag helt enkelt inte känner för det, nu har jag velat men inte direkt haft tid och när jag väl har tid har jag tappat ork. Men det kommer ett inlägg om den redan legendariska danmarksresan. 

kommer inom kort. ni vill inte missa den.

Jag åker till Danmark imorgon, de ligger 30 år efter oss i tiden och således finns inga datorer där. Jag kommer antagligen spendera större delen av tiden med att gå på disco (fortfarande inne där, som sagt, 30 år efter) och äta wienerbröd samtidigt som jag ritar karikatyrer över diverse profeter. 

Eftermiddag i tanto slutar ofördelaktigt/awesome. Pipa: det hade vi. Folköl: det hade vi. 5 personer: det var vi. Kallare än Charles Mansons hjärta och lika idérikt som en beck-film, men trevligt och mysigt var det. PLÖTSLIGT en stor limegrön massa uppstår. Man kan urskilja onaturligt stora byxor med otympliga kedjor och fult halvblonderat hår. Självklart, hur kunde vi glömma, vi var i tanto; där är man inte utan total överdos av fashioncore-anhängare och new-rejvare. Jag bad en bön att de skulle passera och kanske ansluta till de 20000000000 sleazarna som satt 100 meter ifrån oss. Dessvärre hade vi nyligen tänt en engångsgrill som gav oss värme, denna var denna grupp fittor respektabla människor av någon anledning väldigt intresserade av. Dessutom satt vi vid en bänk. På beloppet av 2 minuter hade vi omringats av dessa människor (ingen överdrift, det var det märkligaste jag varit med om på länge. Högst obehagligt dessutom). Någon börjar äta på våran mat (vi hade paprika, pita-bröd och halloumi). Närmsta 40 minuterna dricker jag bittert av min öl samtidigt som jag, väldigt indiskret och inte subtilt på något sätt försöker bli av med dessa människor. De tar mina förolämpningar som skämt, trots att jag i allra högsta grad var allvarlig. De första de sa till oss var "men vilka tattare vi är som står här och värmer oss över en engångsgrill" och jag instämde, till ingen nytta för de trodde naturligtvis att jag skämtade. Jag fick dock gott betalt av att sitta kvar och ta skit (snarare ge skit), för efter inte lång tid anslöt skäggkillen, Robert. Han öppnade med "Hej, ni får ursäkta men jag är en sådan där social människa som söker kontakt med andra människor". Han hade en sympati större än hans skägg och en utstrålning självklarare än Nordmans heroin-missbruk. Han lös upp våran tillvaro och den stora "folk"massan skingrades, det var bara vi och han. Tack Robert sa vi och gav honom våran sista folköl. Han uppskattade den mer än Mona Sahlin uppskattar en Toblerone och vi behövde honom mer än Peter Harryson behöver fettsugning.

Mycket har hänt sen jag var aktiv i den här bloggen. Jag tänkte därför börja med lite uppdatering.


Uppdaterad bild av mig själv. Jag vill att ni tilltalar mig "Captain" eller "The Ozma" (alternativt "The Oz"). Kom gärna på någon skön hälsning att göra med random kroppsdel varje gång ni ser mig, så kan vi uppnå en härlig "tredje riket-stämning" framöver.


Förutom att jag blivit 30 år äldre, rakat håret och blivit kapten på ett rymdskepp så har jag skaffat ett lejon. Mycket hinner hända på några månader. Förutom ändringarna i mitt utseende så har t ex. Millencollin släppt ett nytt album (SNÄLLA BRY ER! DEM HAR JU BYTT STIL NU OCH SPELAR MER "ROCKIGT", WOW) i samma veva som Stockholm City nått en ny botten när de skryter om att de har någon på redaktionen som tydligen är lite hipp på stureplan... på första sidan. Skönt att ha en tidning som inte slösar värdefullt mediautrymme på oväsentliga saker som (riktiga) konflikter och människor som dör lite här o var. För min egna skull så borde jag verkligen sluta läsa city. Jag räknar med att risken för att jag kommer få alzeimers när jag åldrats ökar med 800 % (bygger på seriösa studier jag utfört. Resultat och random, coola, grafiska stolpar som underbygger detta finns här: http://youtube.com/watch?v=ZOU8GIRUd_g) varje gång jag läser en rad i City.

Tydligen släpper Coldplay nytt. En Ricky Martin-coverplatta verkar bli nästa för wanna be-R.E.M möter Moby-killarna i Coldplay; "Viva La Vida" förväntas släppas i Juni och jag tror jag talar för hela världen när jag säger "...".

Nicolas Cage har fortfarande inte lyckats få en roll utan att slicka sin faders brorsas röv, Francis Ford Coppola, ja dem är släkt (jag vet; inget har någonsin verkat mer logiskt; helt plötsligt kan man i alla fall börja försöka förstå sig på varför han lever som filmstjärna).

in other news, så passar blondinbella bra som utrotad i rosa:


Bild på min goda vän Bella när vi är ute och tar en latte på fresco (ATT DÖ FÖR) samtidigt som vi låssas bry oss om underprivilegierade människor.

Måste bara ta en stund att beklaga Bellas misslyckande i att leva en månad på 1050 kr (som vi vanliga människor i hennes ålder gör när vi inte har jobb). Kan dessvärre inte länka till hennes blogginlägg där hon beskriver att hon ska klara en månad bara på 1050 kr snarare än de vanliga 10 000 som hon brukar leva på. Detta på grund av att det inte går att navigera på hennes hemsida. Hon klarade i alla fall 3 dagar.

Jag avslutar med att citera mig själv, möjligt att jag redan skrivit detta tidigare någon gång:

"Jag är blott en blek återspegling av den kultur jag idoliserar".

I högstadiet stötte jag konstant på lärare som ansåg att elever skulle ha större inflytande i undervisningen. De talade varmt om hur vi skulle styra vår egna undervisning och liknande. Detta ledde till att fler engagerade sig i olika sorters "råd" som ville att elever skulle vara representerade i större utsträckning än tidigare. Väl i råd så skulle ju representanter från klasser föra klassens åsikter vidare till de styrande över skolan och slutligen till skolverket. När representanterna från olika klasser inte lyckades få ut något att ta upp på alla dessa råd jobbade lärarna ännu mer aktivt med att engagera oss elever och började skicka oss på konferenser hit o dit, elevinflytandesammanträden etc. Sen börjar man på en elevstyrd skola som fungerade ungefär exakt likadant bara att eleverna tilläts ha ÄNNU mer inflytande. Nu är vi styrande. Vi har inget att säga till om gällande kursinnehåll men vilket tema man ska ha på klassfotot får man i alla fall bestämma. Så man tappar intresse. Börjar ta råden på mindre allvar, bryr sig mindre och mindre om denna gåva och rättighet om inflytande vi fått och man "tar inte chansen att påverka" längre. Lärarna, precis som i högstadiet, anstränger sig och mer eller mindre skäller ut oss elever. Det intressanta i det hela, och i sanning ironiska, är att ingen elev tycks ha bett om mer inflytande. Vilka är det egentligen som villa ändra på saker o ting? Är det eleverna som bara vill stå ut i tre år och gå vidare, eller lärarna som har varit och blir kvar antagligen betydligt längre än så.