Mac vs. PC del 1
Mac frågar PC vad han gör.
- Jag spelar spel
- Å vilket då? frågar Mac.
- Alla, svarar PC. Själv då?
- Äh, jag gör bara allt annat, svarar Mac.
National Treasure 2, spoiler, fast whatever, ni vill inte se den i alla fall.
Jag såg häromdan "National Treasure 2 - The book of secrets". Jag var ovanligt förväntansfull då jag av någon anledning alltid gillat ettan. Var det för att ettan var fylld med djuplodande känslomässiga konflikter, konstruktiv analys på olika politiska ståndpunkter samt internationell, historisk bildning? Ja, självklart, det var som att se en blandning av "Det sjunde inseglet" och "Apocalypse Now"... eller nej föresten, en sådan deppig film finns inte, första "National Treasure" var naturligtvis en hemskt jävla dålig film. Emmellertid sa jag dock att JAG gillade den, vilket stämmer. För den var ändå, trots mycket skit, en drivande, spännande och nästan lite intellektuell på någon nivå, film. Relationerna i filmen var naturligtvis, som i så många andra amerikanska filmer, helt otrovärdiga och ytliga, händelseförloppen likaså, men alla chiffer, gåtor och pussel (etc) var ändå hemskt underhållande. När Nicolas Cage och hon tjejen som inte gjort någon annan känd roll förutom i den filmen men råkar vara jävligt snygg, står och droppar massa amerikansk historia samtidigt som dem långsamt kommer fram till en lösning på en gåta som leder dem ett steg närmare skatten, så kan man inte låta bli att spänna till i kroppen lite! Inte bara för på grund av den uppenbara sexuella spänning som regissören velat bygga upp mellan de två karaktärerna (vilket för övrigt är en utmaning i sig när Nicolas Cage är inblandad), utan snarare på grund av att det ÄR jävligt spännande och lite intressant att lära sig lite amerikansk historia. NIcolas Cage karaktär finns naturligtvis ingenstans i riktiga världen; den är ungefär lika trovärdig som nyheterna på TV3, men ändå är den rätt bra uppmålad (för sitt syfte) och man rycks liksom med i storyn. Mycket beror naturligtvis på den uppenbara hjältens, uppenbara sidekick Riley, spelad av Justin Bartha, som gör en jävligt bra roll. Det är nämligen inte många man kan säga det om i dessa två filmer. Två för att vara mer exakt, Justin Bartha och Harvey Keitel, som spelar snuten som jagar Nicolas Cage. Möjligtvis tre, på grund av Jon Voight som gör en rätt bra roll, å andra sidan ganska poor för att vara honom, han kan bättre.
Som jag sa, så var mina förväntningar ändå ganska höga inför tvåan. Tvåan som börjar jävligt mycket sämre än ettan, när man får följa Nicolas Cages karaktär, Ben Gates, farfarsfarfarsfar eller nåt på 1800-talet, SNARK; jag vill se Cage lösa gåtor. Jag förstår dock vikten i att man faktiskt får lite bakrunds-story så att det i alla fall kan bli någon sorts substans i filmen och fortsätter titta. Sen börjar man känna igen dragen från ettan och det verkar kunna bli en ungefär lika medioker film som ettan. Efter ett tag förstår man att hela grejen handlar om någon jävla bok som alla presidenter haft där det tydligen ska finnas en ledtråd till "staden av guld" som ska vara någon jävla inca-grej som på något sätt hamnat i USA. Alltså en skatt. Dem behöver hitta skatten, för skatten ska bevisa att Ben Gates farfarsfarfarsfar inte dödade Abraham Lincoln, för tydligen hade han på något jävla vis blivit kopplad till det. Någon annan snubbe, typ John Wilkes Booths (killen som dödade Abe egentligen) sonsonsonson vill också hitta skatten, mest på grund av pengarna och det faktum att han vill att hans släkt ska bli känt som det släktet som hittade en skatt och således typ bli accepterad, eller något. För att hitta skatten måste Cage snacka med presidenten i enrum för att kunna få veta var boken finns så att han kan se i boken var skatten är. Så nu måste han kidnappa presidenten. Detta gör han genom att hans ASTEKNISKA geni till sidekick, RIley, typ hackar sig in på något jävla vänster och gör att presidenten tror att alla hotell på ett visst ställe han ska göra ett besök vid är fullbokade så då väljer han ett speciellt hotell som cage vet har en underjordisk gång och där skulle han kunna locka presidenten för att få veta var boken är. Dem hittar skatten och den onda snubben dör och Cage blir fett rik, och återigen ihop med den snygga tjejen som inte gjort någon annan känd roll i hela sitt liv, precis som i ettan fast hon har tydligen gjort slut med honom i den här. Jag kanske har förenklat storyn lite, men den är ungefär så här. Okej, precis som i ettan ställs cage inför någonting omöjligt som han måste göra och storyn är ungefär lika löjlig som i ettan, så vad är skillnaden? JO den har ungefär hälften så många scener när Cage löser gåtor som i ettan och dubbelt så många "Åh nej nu blir han jagad av den andra onda snubben som vill ha skatten"-scener, som i ettan. Vilket gör filmen HELT tom på substans.
Ett annat lustigt fenomen är hur det hela tiden ska sägas självklara saker i den här filmen, precis som i ettan och många andra amerikanska filmer. När Cage och snygga bruden står inför en text som är skriven i verser och tillsynes är massa jibberish så tar det alltid några koncentrerade sekunder av läsning innan någon av dem säger "It's a riddle!", NO FUCKING SHIT?! Allvarligt, klart som fan det är en gåta, Cages karaktär är inget geni som han ska framställas som i filmen; han är en jävla retard som råkar kunna rabbla massa historiefakta, men i alla andra aspekter än amerikansk historia är han lika användbar som Babben Larsson i en porrfilm. Det finns ett ord för människor som är till synes efterblivna i alla aspekter utom ett särskilt ämne där dem kan sjukligt mycket: AUTISTER; Cages karaktär är en autistisk jävla retard. Där löste jag den stora jävla gåtan.
Dagens citat kommer från "10 orsaker att hata dig":
" - It's just a party Mr. Stratford
- Yeah, and hell is just a sauna"
Oförmodade saker sker aldrig med vinden åt rätt håll...
... men frukta inte ty världen vill inte ha dig här i alla fall. Dålig avkastning ger mer stryk än döden gör och pengar tål stryk bättre än liv. Pengarnas förmedlan är dock inte i närheten så paradoxal som det jag försöker förmedla mig själv när jag begraver mitt sinne i meningslösa handlingar för andra som inte ger mig något annat än visshet om min ändlighet. Jag begrundar mina slantar och de visar mig komplett meningslöshet, ack så meningsfullt för mig, då det riktigt paradoxala ligger i min resa till oändlighet som endast kan ske genom respekten och vetskapen om min korta tid på detta förråd av lögner vi kallar jorden.
"Kylan fungerade som terapi; jag försökte få ett grepp om mitt liv. Där stod kylan fylld med meningslöshet; så meningsfull för mig. Min värme fyller mig inget syfte den är här för din illusions skull. Jag försvann en stund i sökande av normaltet"
Jag, "Kylan fungerade som terapi", 2007.
Tecken på existens, inte liv, om man nu ska skilja dem åt... vilket man ska.
Vad hände med tiden när jag vaknade på morgonen och betänkte nonsens det första jag gjorde. Jag hade glömt bort hur det brukade vara att vakna, men nu när jag väl minns hur det brukade vara börjar jag fråga mig själv hela tiden var det är som gör att det bara brukade vara och inte är så längre. Jag mår bra enligt alla normer och alla mått av välmående som finns men jag vill vakna på morgonen och känna att jag mår bra. I sökan på normaltet och förgängliga faktorer till förändring finner jag mig själv misslyckas med det som var hela anledningen till att leta efter vad som gör mig glad. Jag är inte ledsen eller deprimerad. Jag skulle inte ens kalla mig nedstämd, men jag vet inte, för den delen, om jag är glad heller.
Jag skriver det för att jag hört så jävla många snacka om hur bra man tydligen ska må när man får "tala ut" eller "skriva av sig" när man mår dåligt (emellertid vet jag dock inte om jag faktiskt mår dåligt nu som sagt), det har aldrig hjälpt för mig och egentligen var jag sugen på att vara lite aktiv och ringa någon kär vän som jag skulle kunna träffa, trots att sen timma är slagen, och på så sätt bearbeta mitt... grubblande, i brist på bättre ord. Jag kom aldrig till skott, (note to self: uttrycket att: "komma till skott" är oerhört cheesy) dock mest för att det är så jävla sent.
I övrigt så tycker blondinbella att det är jobbigt när hennes städerska dammsuger hennes lya på kungsholmen för att det låter så högt att hon "inte kan höra sig själv tänka". Litet tips Bella, från mig till dig: STÄDA SJÄLV. Eller kanske kan du vara lite galen och tala om för henne att vänta med dammsugandet tills du har gått därifrån så att du kan göra klart ditt otroligt givande videoblogginlägg där du tog upp just den här frågan. Jag menar, vem vet(!) kanske kan även städerskan kommunicera som vanligt folk. Dessutom hade ju det gett utrymme i videobloggen för dig att ta upp något som inte bekräftar mina och många andras bild av dig som en tanklös, överbetald bimbo i mängden. Fast det å andra sidan skulle ju leda till att jag inte hade något att skriva om... å andra sidan igen så finns det ju multum med exempel på när du bekräftar bilden av att du är en tanklös, överbetald bimbo i mängden.
Citatet idag kommer från Sara Lundbergs mormor. Sara Lundberg har för övrigt precis fyllt 18 år och jag önskar henne all lycka i vuxenlivet. Vuxenlivet som ironiskt nog innebär att man får dricka, då drickande förvandlar vuxna människor till småungar. Här kommer i alla fall citatet från Saras mormor:
"Jag är mormor"
